Som ni säkert såg i mitt förra inlägg. Så älskar jag min Dissan. Min oslipade diamant. Men, som ni vet så tävlade jag hos holmen för ett tag sedan. Clear round på Classic och Dissan. Classic kom jag runt fel fritt på båda gångerna, men med Dissan blev de tyvärr ingen rosett. De verkade inte så konstigt för mig då. Jag menar, alla hästar river ju då och då. Och när jag kom hem så ar han helt normal. Men i morse...

Jag skulle släppa ut hästarna. Och jag tar den ALLTID en och en, för att risken för olyckor ska bli mindre.  Så, jag tog alla i samma ordning som jag alltid gör. Classic först. Sedan Dissan, Pix och sist Sweetie. Och mina hästar är inte de som brukar bralla iväg direkt. De bara skrittar möjligen travar ut i hagen. Så. När jag hade släppt ut dem. Gick jag in för att mocka deras boxar. Vilket inte alltid är så kul. Men, efter kanske en kvart så hör jag världens brak från hagen. Jag förstår såklart inte var de är. Så jag skyndar ut i hagen. Där har Dissan på något konstigt sätt fastnat i el staketet. Med bakbenen. Jag blir helt kall. Vad ska jag göra?! På något sätt lyckas jag ringa både veterinären och stall skötaren som kommer och hjälper mig. De andra hästarna bara står och tittar på. De är säkert lika chockade som jag. Vi tar in Dissan i stallet, där veterinären får kolla igenom honom. Han har djupa sår på bakbenen, och är hängig. Men de är mest för att han är både rädd och chockad. Men, veterinären säger att vi måste ta in honom till klinicken för att röntgas. För säkerhets skull. Så, jag vet inte hur vi lyckades men vi lastade Dissan och tog oss in till klinicken. Väl där inne, får vi träffa en till veterinär och de säger åt oss att gå till ett rum där han skulle bli röntgad. Herregud, jag var helt kall inombords. Min diamant, vad skulle hända!? Men, de röntgade honom. Och medan de kollade på bilderna fick vi ställa Dissan i ett av stallarna och vänta. När de kom tillbaka ser de allvarligt på mig. Och hemska tankar rusar genom mitt huvud.

"Din ponny har allvarliga sprickor i höger bakben, och djupa sår på vänster. De är tveksamt om han kommer att kunna bli en bra ridhäst igen, och vi kan inget göra, så nu är de sitt beslut, om han ska få resa vidare..." Exakt så sa de. Jag trodde att jag skulle svimma! Min Dissan, dö?!

De sa att han inte lider av sprickorna just nu, men att hans chanser att blir helt återställd är minimala. De sa att vi kunde försöka få honom bättre, men att inget var säkert. Jag bara satt där, medan Dissan obekymrat tuggade på sitt hö. Men nej, jag ville försöka. Han skulle få en chans till. Han skulle bli bra! De har jag bestämt!

Så nu står han inne på klinicken, jag sa till min häst skötare att åka hem och se efter de andra. Min sötis, du ska bli bättre, de lovar jag.....

Min Dissan ska bli bättre, han ska inte behöva lida, men han ska inte heller...*svälj*..åka vidare.....

/ R