Idag så spö regnade de hela dagen! Usch!

Men, i morse när jag släppte ut hästarna i hagen, så började de ÅSKA! Jag trodde att jag skulle dö. Men de gick över fort. Så hästarna kunde stå ute i alla fall. Men, eter lunch, tog jag min söta ängel och red ut. Just de, Dissan. Med bara träns (och en grymt massa regn kläder) gav vi oss ut i skogen. Eftersom att Dissan är säker som en bergs get så blev de lite...off pist om man kan säga så. När jag satt där, på min lilla b-ponny så fick jag tid att tänka. Jag menar, fattar ni att den ponnyn är lika gammal som JAG?! Men andra ord 13 år......

Nu är inte de så gammalt men herregud, att min lilla kille inte är en ung häst längre fattar inte jag. Jag kommer ihåg när jag fick honom.

--------------------------------------------------------

Jag var bara 4,5 år när min pappa kom hem med honom i transporten. Han hade fått med sig Dissan som en del av betalning för en annan häst. Och eftersom att de inte kunde rida honom, så blev han min. Jag red honom såklart inte, jag vara ju bara ca 5 år. Men jag tillbringade säkert varje ledig minut hos honom. Satt i boxen, pratade med honom. Ja, allt som man gör med sin bästa kompis! Han var såklart inriden. Men när jag började rida honom vid 6 års åldern. Blev de kaos. Han var ju inte RIDEN på ca 1,5 år. Och då exploderade han. Jag hade inte mycket till rädsla när jag var liten. Så när han bockade va mig, skrattade jag och satt upp igen. De tog tid att rida honom. Och han är fortfarande inte en ordentlig dressyr ponny eller så. Jag började hoppa honom. Och insåg snabbt att han hoppade ALLT! Vanliga hinder, häckar, murar, ja, till och med över våra rabatter! Han kunde klättra i berg med mig på ryggen. Och skulle bära mig till jordens ände om jag bad honom. Att rida den ponnyn var som att rida på en dröm. När jag fyllde 10 började jag kolla lite om vilken ras han var; stamtavla osv. Och fick reda på att han var en ponny som var en korsning mellan en massa olika raser!

Jag fick veta att allt från Welsh, connemara, ja, till och med FULLBLOD var inblandade! Och jag vet fortfarande inte exakt vilka raser han är. Men de bryr jag mig inte om, för mig är han värd mer än allt guld i världen!

Men, som sagt. Jag började med att hoppa små hinder på kanske 50-60 cm med honom. Men märkte sedan att han LÄTT kunde hoppa hinder upp till 1.10! Jag red och tränade honom varje dag. Och vi utvecklades hur mycket som helst med varandra. Men, samma år som jag fyllde 10, eller strax efter de. Så fick jag en till häst. En lite större c-ponny. Vid namn Classic. Hon hade en bra hoppteknik. Och var mjuk och trevlig att rida. Och eftersom att b-ponnyer inte får starta hur högt som helst så började jag att tävla henne istället. Vi bara hoppade högre och högre klasser. Och tillslut kom vi till SM kval! Snacka om att jag var nöjd. Men, under riden så hade jag ju inte lika mycket tid till Dissan. Nu hade jag min hoponny och unghäst att träns. Så jag fixade en medryttare till Dissan. Som jag tyckte gick bra. Men på sommaren hade jag honom för mig själv. Och sommaren 2010 var nog den bästa i mitt liv! Jag var med honom varje dag, precis som i början. Han började sakta lite på mig igen. Och tillslut kunde jag galoppera barbacka med rep grimma på honom! Hoppa 1.20 barbacka till och med! Jag lekte och skojade med honom varje dag! NH träning, hoppning och vilda galopper. Vi var som fästa vid varandra. Men, så kom hösten. Och hans medryttare började rida honom igen. Och jag återgick till min träning med bl.a Classic. Allt gick jätte bra och alla hästar hölls i form. Men i början av Juni, precis innan sommaren. Så hände något, hans medryttare började klaga på att han var stel och ovillig. Hon frågade om hon fick sätta ett starkare bett på honom, då jag tidigare bara ridit med tre-delat. Hon satte ett stångbett på honom, och när de inte funkade, pessoa. Nu säger jag INTE att pessoa är farligt. Men om de hamnar i fel händer kan de skada hästen. Och de var precis de som hände. Hans medryttare blev arg på honom när han stretade imot och drog bara hårdare och hårdare i tygeln. Och de slutade med att han rev upp tungan. Jag blev chockad. Jag fattade inte att de kunde hända. Jag sa genast till hans medryttare att inte rida honom, rättare sagt, jag "kickade" henne. Jag trodde att de var de ända som behövdes. Men icke sa nicke. Dissan hade blivit träns rädd, och ställde sig eller högg/sparkade när man skulle tränsa honom.

Jag försökte och försökte, men hans tillit till mig atte blivit krossat. Efter mycket träning och rehabilitering funkade de. Men jag rider honom fortfarande bara på hackamore. Men nu har jag bestämt mig. Dissan är väldigt speciell. Och de är inte lätt att förstå honom. Han är ingen "perfekt" dressyr ponny. Han är min lilla lek häst. Som jag älskar över allt annat.

/R